Raska fötter springa

Maj månad är väl ändå lite väl överentusiastisk?
Det är som om vi måste hinna med tre gånger så
mycket denna månad för att ta igen att vi har snö
nio månader av tolv.

Minst en träning eller match varje dag. Tre till sex aktiviteter
per barn och klass. Arbetsrelaterade aktiviteter. Golfrundor,
kickoff, kickout, personlafest på båt, picknick, brännboll…huh.
Tur att man håller i sig, för det snurrar fort.
Mellan hägg och syrén heter det ju. Här ja….

Min väninna skickar bilder från USA där hon
igår skördade sina första jordgubbar…
Vad gör vi här?

I sann Modesty anda har jag åter varit på hemligt uppdrag.
Ny bransch. Nya människor. En inblick i en mycket tilltalande,
men för mig främmande värld. Modevärlden…..

Likt kusinen från landet dyker jag in i denna noga utvalda
och handplockade vackra värld. När så Diesel-Doris gör entré
med sina av hemmafrontens finfördelade byggmaterial under
naglar och i hår känns det ändå underbart!

INGEN synar mig. Här finns kompetens.
Vänlighet.
Viljan att mixa o matcha.
Här finns nyckeln till det kvinnliga!
Kunskapen dessa människor besitter är bortom
min fantasi. Den är inte vass eller nedlåtande.
Nej, det slår mig att de som synar andra i sömmarna måste
vara de som själva inte besitter tillräckligt med kunskap inom
detta område. De som måste kommentera andra har inget förtroende
för den egna förmågan.
De jag träffar är trevliga, sakliga och mycket kvinnliga!

Kan det vara så att jag haft otur? Att de jag tidigare träffat på i
arbetslivet är män eller manhaftiga? Jag menar männens
kantiga ryggdunkande och tafatta sociala försök under luncherna,
där de fäller mer eller mindre elaka kommentarer är som bortblåsta.

Kanske har jag haft otur. Att jag under alla år mött en helt igenom manlig
värld och missat det kvinnligt mjuka och vackra ter sig allt mer sannolikt.

Jag bestämmer mig där och då för att ta igen detta fantastiska som
öppnat mina ögon. Jag tränar mig i material och märken, i snitt och stil.
Det är så fantastiskt roligt och känns ju som för en sockerberoende att
få gästspela i en karamellfabrik.

Jag har ju ett uppdrag också. Uppdraget är ju hemligt, men tids nog
kanske jag lättar mitt hjärta. Tills dess ska jag tänka på vackra saker,
göra min hemläxa och bara tycka att livet är trevligt!

Vintern har varit allt för lång

Åter igen har jag legat på latsidan bloggmässigt.
Efter några fantastiska dagar i London med maken tog så källararbetet
fart igen. Stenblock som flyttas och berg som borras. Det är näst intill
omöjligt att vara hemma om man inte vill uppnå både lomhördhet och
ofrivillig danssjuka. Det skakar och låter, mer än man kan tänka sig.

Tog en utflykt till barndomens allé. Dofterna, utseendet och känslan
är densamma som då. Ändå är jag ju inte sexton år längre. Lite
tjockare, lite rynkigare, massor av livserfarenhet och lärdom.
Ändå känner jag mig mer fragil än då. Mer sårbar.
Vi lever ju inte alltid som vi lär och därför är det åter igen dags
att inventera och göra avslut. Dags att fundera över vad som är viktigt.
Vad är sekundärt? Vad är helt oviktigt?

I ett samtal med en gammal klok vän berättade hon att hon nyligen
rensat ut och omprioriterat efter att ha fått en relativt svår sjukdomsdiagnos.
Igenkännande och på ett sätt glad tänkte jag att den resan har jag också gjort.
Glädjen jag kände var att det var just hon som kommit till samma insikt som jag.
Vi pratar ju ofta om att man inte borde behöva en rejäl käftsmäll för att komma
till insikt om vad livet borde gå ut på. Ändå halkar vi dit.
Det är så lätt att glömma. Gå tillbaka i samma gamla invanda hjulspår.
Spåra ur helt enkelt.

Människor är vanedjur
Människor är lata
Människor är bekväma

Kanske är det därför det är så svårt att se allt klart?

Alltså:

Om du nu får en sjukdom så misströsta inte. Det kanske är så
att du ska lära dig något av detta. Lära dig något om världen eller
rent av om dig själv. Ja, det är väl därför allt känns så fragilt när jag
promenerar runt Memory lane. Jag vet vad jag kan gå miste om.
Jag vet hur fort det kan gå.

I farozonen ligger de människor som fortfarande tror att lycka bor i
prestation, titel eller släktnamn.
Pengar?
Ja visst! Trevligt om det är medlet, men det är inte målet!

Du kan ge dig på att det kommer en sjukdom som ett brev på posten.
Någon gång. Kronisk eller livshotande eller bara eländig, men den kommer.
Då menar jag inte nageltrång eller urinvägsinfektion.
Det är något annat.
Något som får dig på helspänn.
Något som ger dig chansen att bli en trevligare person.
 En RIKTIG person.

Livet är för kort för att inte våga, inte avsluta, inte välja.
Inte leva!

Danskarna är ju ett folk som inte tar så allvarligt på saker.
Kanske kan vi lära oss något av dem!?
http://www.youtube.com/watch?v=_hLYiGkaQQE

London = Boost

Maken och jag stack iväg till vårt eget lilla hide away-ställe
i London i helgen. Barnen var uthyrda och livet lekte.
Det gör det ganska sällan nu för tiden. Det är mest vardag
hela tiden, så därför var detta extra trevligt.
Vi åkte nercabbat ut till Arlanda och våren kändes så nära.

Jag vet inte vad det är, men att besöka London den här tiden
på året är helt underbart. Kanske är det den frodiga grönskan.
Kanske det finfina utbudet av kläder och skor till ett vettigt pris.
Eller kanske är det helt enkelt bara så att det är trevligt att vara i London.

Vi laddade upp med en drink och sedan en mycket trevlig Italiensk restaurang.
Maken bokade bord långt i förväg och både service, mat och vin var helt gudomligt.

Jag kunde ha svurit på att Jackie Collins satt vid bordet intill vårt och jag
undrade vad jag skulle säga om vi möttes på toaletten.
Nu gjorde vi inte det och i och med detta slapp hon både idolfotografering
och en snacksalig Mrs Modesty.
Efter lite vin formligen exploderar ju min pratförmåga till något som för
tankarna mot näst intill mundiarrée… Ja, det slapp hon tanten.
Och det kanske inte var hon.

Nej, sluta nu att förmana mig. Jag VET att Jackie Collins inte är någon
Nobelpristagarei litteratur, men det är ju inte jag heller. Förresten har
tanten gjort sig en rejäl hacka på sina ihoptotade historier och DET har
i alla fall jag full respekt för!

Vårt hotell är även det ett lyckokast. Varje gång trivs vi och
därför återvänder vi också. Hotell är ju enligt mig egentligen
ganska läskigt att bo på, men här har de lyckats få bort känslan
av snusk. Som min svåger en gång uttryckte det:
– Tänk hur många som sovit på just din hotellkudde!
Och när du sedan duschat och lägger ditt blöta hår på örngottet,
finns inget emellan dig och allt det där…..
Blä!!!
Allt det har detta hotell i alla fall lyckats få mig att förtränga.

Med huvudet på kudden tog jag mig an fjärrkontrollen.
(Där ska vi inte ens tala om smittohärd). Full i fniss blev jag
då de visade filmen the Italian job (original versionen).
Alltså inte den med Donald Sutherland, utan den andra.
The Italian job har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, då
det vimlar av Mini Coopers hela filmen.

Vid frukosten träffade jag på en gammal dagisfamilj.
Lite trevligt och lite konstigt att svenskar går i flock på det viset.

Hotellfrukost får mig att äta tusen gånger mer än någon annan
frukost. Hämta en sån och en sån och lite sånt och hux flux har
jag ätit för fyra personer.

Så ut bland alla människor och varva promenad med sight seeing,
shopping och diverse intag av kaffe, mat, vin/öl i en salig soppa.
Fy, fasen vad trevligt det var!

London = Boost!!!

Efter regn kommer solsken

Grått och blött, som en våt yllefilt vilar Stockholm i regn och rusk.
Trädgården vilar som i en dvala och känns omöjlig att väcka inför stundande
vårexplosion. Nåja, det är väl bara som vanligt att bida sin tid.
Tids nog kommer våren. Tids nog.  Den som väntar på något gott…
Varför känns det då alltid som om den som väntar på något gott alltid får
vänta för länge?

Ve och fasa!
Jag har blivit deletad av en person på Fejjan. Det retar mig eftersom
jag inte vet vad jag gjort. Kanske har jag lagt in för många kommentarer?
Kanske har jag vänner o bekanta som inte faller henne i smaken, eller kanske var det
min humor med Henrik Dorsin och Grotesco som inte passade sig?
Jag undrar verkligen.
I ärlighetens namn har jag också spärrat min första person.
Hon klickade in sex, sju meddelanden om dagen. Alla med politisk vy och tycke.
Det stämde dessutom väldigt dåligt överens med mina åsikter, så ja, ni förstår
säkert. Hon fick gå!
Det var ju en annan sak. Hon använder ju Fejjan som någon form av politisk
plattform. Jag har ju bara hittat gamla kompisar och använt den till……. just det
nu kom jag på vad det var.
HUMOR!
Humor är ju inte alltid rolig för alla. Jag kom just på vilket humorklipp
det säkert var. Ja, ja. Var det så, så må det vara hänt! Då vet jag. Hon delar inte
min humor. Då gör det helt plötsligt ingenting längre. I min värld måste man dela
humor för att det ska kunna uppstå vänskap! Saken är avgjord:
Det var egentligen bra att hon inte är kvar i högen av mina samlade vänner på Fejjan.
Hon har ju ingen humor!

Sluta nu!

Fy vad jag är trött på Robin. Robyn. Ja, ni vet vem jag menar.

I vilken riktning jag än ser så står hon där.
– Åh, hon är sååååå fantastisk.
– Å, vad hon är bra.
Det känns liksom lite för safe att säga att människan är bra.
Alla säger det. Men vad tycker de egentligen?
Allting låter ju lika som hon gör. Kanske var det gulligt en gång i tiden.
Hon skrev sin egen musik (plagierade skvallerbytta bingbång), var knappt
torr bakom öronen och läspade lite när hon pratade. Japp, det var nog ganska gulligt.
Men sedan gick åren och vad hände? Nej, men ingenting!
Allt låter som sagt lika och det börjar banne mig att likna Peter Jöbacks ständiga utvik.

Varför ska samma människor synas för tusende gången?
Varför ska offentliga människor tvätta HELA sin byk offentligt?

Vi är MÄTTA på både Robyn, Peter Jöback och Micke Persbrandt.
Kan vi få se mer av andra, helt okända snart?
Människor med en talang som inte ska malas sönder till köttfärs i mediakvarnen.
Människor som kanske har något vettigt att säga ibland.
Och då menar jag INTE:
– Hur känns det att ha nått så stor framgång Robyn?
– De e skitkul!
Inte heller:
– Vad gjorde att det gick så bra Zlatan?
– Det var laget.

Någon kanske har något att säga!?

När 15 minuter i rampljuset helt plötsligt blivit 14 timmar är det ju inte lika gulligt längre.
Då börjar det bara bli kvalmigt.

Vissa saker gör man bara…

Ett av våra barn ska opereras och på operationsdagen är både han och jag så
spattiga att vi kliver upp ur sängen mycket tidigare än vi behöver. Det är inget
att välja på. Operationen är nödvändig och då bara gör man det.Ingen idé att börja snubbla runt i resonemang som ändå inte håller.
Man biter ihop och fullföljer planen. Jag tycker att jag fått en
beskärd del av motgång och ibland även svårigheter i mitt liv, men
när en gammal vän frågade mig härom dagen hur jag haft det de senaste 
åren; så skrev jag tillbaka att livet varit gott mot mig.

För så är det. I mitt undermedvetna så har jag någonstans bestämt mig
för att jag har det bra. Och hur skulle det annars se ut? Om jag inte tog
motgångar och trassel med jämnmod så skulle det bli ganska jobbigt.
Tänker på en annan händelse när jag på omvägar fick höra att en person
tyckte att det var tur att just jag råkat ut för ett riktigt bakslag – för att inte
säga käftsmäll. Tur att det var jag! Jag var ju ändå så stark….

Under åren har jag rensat ganska hårt i min bekantskapskrets.
Ofta är det människor utan motgångar. De har blivit gnälliga av småsaker
och fullständigt outhärdliga att umgås med. Inte sällan är de också tokego
och i total avsaknad av ödmjukhet för livet.
Att vilja leva och må bra borde ju vara en förutsättning för att hela människo-
släktet inte dör ut. Så, för alla er som gnäller för inget: Sorry, men ni är utrensade ur adressboken. Inte för att jag är elak utan för att våra livsåskådningar går isär.
Här sitter jag nu. Nagelbitande och mycket ödmjuk i väntan på att bli kallad till
uppvaket, hoppas jag…..

Politiskt inkorrekt

Vintern rasat ut bland våra fjällar, drivans blommor smälta ned och dö. Himlen ler i vårens ljusa kvällar, solen kysser liv i skog och sjö. …

Så sugen på vår och sol och ingen snö och blommor och Påsk och Valborgseld.
Är det aldrig dags?

Ser en jättebra intervju med Alexander Bard.
Han rör om fullständigt i grytan. Vass och nydanande. Jag håller inte med om
allt, men träffsäker är han. Han har gjort slut med Folkpartiet, har ett underlag
för ett nytt parti som heter Liberaldemokraterna. De är för plattskatt och mot
sexköpslagen. Han säger också att de största rasisterna röstar på Folkpartiet,
bor i Bromma och åker till Thailand på semestern…
Tur att jag varken är Folkpartist eller speciellt sugen på Thailand!

I´m back!

Det har varit Sportlov och även pågått en del begrundande av livet.
Både fysiskt och psykiskt. Nu är jag tillbaka och i full färd med att
realisera allt som står skrivet på de mentala och ibland banala listorna
som är så många i mitt liv. Skriv upp, pricka av och skriv ny lista.

Idag slås jag av tanken: Varför infaller Kvinnodagen på samma dag som
Semmeldagen? Är det för att semlorna ska komma i skymundan?
Väljer att fira Semmeldagen. Kvinnodagen har liksom fått
mer än en fadd eftersmak sedan fel sorts kvinnor med orakade armhålor och
överbevuxna regnskogar i nederdalen fått fatt i uttrycket en gång för mycket.
Inte mycket Chanel där inte.

Undrar varför det blir så där?
Antingen eller liksom. Kan vi inte bara lära av våra mer
sydländska medsystrar som faktiskt ser det som en investering att
ge sig manikyr, pedikyr och vax lite här o där.
Man måste ju inte se ut som en man bara för att man vill ha lika
hög lön som en, eller?

Esther Williams

Grace Kelly

Jackie Kennedy Onassis

Veronica Lake

Alla damer ovan hade sin glans dagar någonstans mellan 1940- 1970.
En kvinnorörelse med hårt arbetande kvinnor som var och såg ut som
kvinnor. Efter detta kom hela ”bränn bharna och sluta raka dig under
armarna rörelsen”, för att med full kraft åter på 1980-talet komma tillbaka som
en mer vulgär uppenbarelse av kvinnlig fägring i form av exempelvis:
Samantha Fox:

och sedan Pamela Anderson (nedan)

Blev det verkligen så himla mycket bättre?

Vårvindar friska

Julen dansades ut i sedvanlig ordning med årlig Julgransplundring.
Mat, vin, fyrverkeri och många lekar för stora och små.
Så trevligt och välorganiserat, precis som alltid.
Trevligt är det också att gå bort på fest. Bara komma, ta för sig och njuta.

Det är en märklig känsla att träffa alla människor före jul i ett uppskruvat
och snurrigt tillstånd. Att sedan ses efter ledigheterna då alla är lite
mer tillbakalutade och småpratar om mest ingenting, det är avkopplande
och trevligt på ett annat sätt.

Så var det sedan söndag och ”Solsidan” på tv och maken var besviken.
Förutsägbarttycker han. Inte det bästa av avsnitt, tycker jag.

Fåglarna har fått fullständigt fnatt och tror att det är vår i trädgården.
Inte mig emot! Jag tycker att det räcker av ytterkläder, vinterkängor,
att frysa och mörker. Det är trevligt med tulpaner, sol och fågelkvitter.
Det skiljer elva grader mellan N.Y och Stockholm idag. Det är vi som har
varmast för en gångs skull. Ha!
Funderingar inför våren borde då vara: Uteplats, utemöbler, samla grillerecept,
planera rabatter och gödsling. Men, just nu ligger tankarna i källaren.
Först källaren, sedan allt det andra.

Jag har börjat bada. Japp, förr var jag en lortgris.
Nej, förut duschade jag alltid. Nu har jag kommit på
ett av livets små glädjeämnen. En retreat i badrummet
läsandes en gammal tidning och sedan sänka ned sig i hett, hett vatten.
MMMMMMM, Mums!

Jutt det ja, nu ska man tydligen boka resor. Kolla det här:
http://www.youtube.com/watch?v=0c6-Cg6EAlc&feature=related

Även surdegsrecepten haglar. Här kommer ett nytt recept!

http://www.youtube.com/watch?v=8O3I54_M5f4&feature=related

Nu annonserar lilla sjuklingen som är hemma idag
att: -Doktor Fläskkotlett maskerat sig till Borgmästare!
(Årets julklapp – Toystoryspel).
Dags att laga lunch! Barnet yrar ju helt klart!
Adjöss!

Merry New Year!

Nytt år. Julen är utstädad och nya almanackor införskaffade.
Nya skidor i julklapp och fullt med snö i fjällen.
Kan det bli bättre? Knappast.
Efter en välbehövlig vila för barnen är nu skolan åter i full gång och
halsfluss nummer två har gjort entré i vår familj. Tecknade, högljudda
serier är ett dygnet runt komplement i vår tillvaro. Tur att jag hör illa.

Åter till skidåkningen. Med en mor från Åre och en far
också norr ifrån, borde jag kanske vara mer fabulös i mitt utförsåkande….
Men, jag är i alla fall tillräckligt bra för att ha kul och åker relativt fort.
Inte vackert kanske, men kul är det.
Inte heller så fort som de stora barnen. De är fullständigt orädda.
Tar off-pist och railing till nya nivåer varje skidsäsong och jag lufsar på i min
pistade backe för allt vad lårmusklerna håller. Det vill säga tills det kommer
mjölksyra dag fyra. Då darrar jag som ett asplöv och är helt utan styrsel.
Det är då det nya fenomenet är så suveränt!!!
Jag fick ju som sagt långfärdsskidor i julklapp av min snälla man.
Der heter inte längdskidor. Det heter långfärdsskidor. Detta eftersom man i min
ungdom på 1800-talet åkte ut heldagar på en lång färd!
Frågan är bara varför man envisades med att äta apelsiner på utflykten.
Kladdiga apelsiner som klibbade fast händerna i Lovikavantarna och skal som
skulle läggas tillbaka, också de kladdiga i en ryggsäck som sedan skulle lukta
apelsin för evigt.
Ja, det var då. Ihop med min syster, far och farföräldrar åkte vi på otaliga
långfärder runt om i norr. Det var, så vitt jag kommer ihåg bakhalt, långsamt och
man stod mest o gnodde på samma fläck. Min make är ju sedan några år inbiten
åkare och jag tänkte:
– Vad sjutton. Om barnen (våra) tycker att det är kul med
detta så måste jag ju ha missat något. Sagt o gjort jag önskade mig skidor.
Jag fick skidor också efter mycket snack om vikt (huh), stå o titta framåt med vikten
på samma ställe utan att tappa balansen (tack yogan) och så småning om tog jag mina
första stapplande steg för första gången på 28 år! För säkerhets skull provade jag det i mörker.
Alla vilda djur i hela Björnrike blev skrämda på färden, då jag mest låg o svor över att jag ramlat.
Så, uppför och framåt gick bra, men nedför…..

Två dagar senare lärde mig väninnan V hur man kan fuska.
Man plogar sig (ur spår) ner för alla branta backar.
Då faller man inte lika ofta. Maken säger att det är fusk
och himlar med ögonen, men var och en blir salig på sin
…. på sin vaddå? soppa, musik…? Kommer inte ihåg.
Salig är jag i alla fall och igår var det dags igen.
Denna gång på Ekerö. Där finns ett fint spår. Tog den
kortaste rundan. Alla rundor är olika färger. Min var blå.
Man vill ju inte chocka kroppen så det var en liten runda.
Efter en stund tog dock banan en annan vändning och jag tappade
bort mig (född utan kompass). Kom så småningom in på en annan runda med
rött och gult. Valmöjlighet. Hm, vilken färg var längst? Kom inte ihåg.
Det slutade med att jag åkte vad jag trodde var en lååååång runda, men med tanke på
vad klockan var slagen så kan det inte varit allt för långt. Kul var det i alla fall.