Vanans makt är stor

Det har blivit höst.
Nej, säger du det är bara augusti.
Känner i luften att det är höst i alla fall.
Alla har gått tillbaka till sina jobb och förundras över hur det ska gå fram till jul.
Det är så långt som de flesta i min bekantskapskrets kan och orkar ta in i sin planering
och i sitt medvetande just nu.
Man pratar om logistik och att man dragit högsta vinstlotten för att barnen nu alla går i samma skola.
Man slipper köra runt till tre ställen och kan på så vis spara upp till en halvtimma varje dag.
Logistik i all ära, men jag tror att det skulle vara mycket enklare om alla var sysselsatta med saker de gillade att göra.
Då skulle vi nog inte prata om logistik alls. Då skulle inte semestrarna vara så otroligt viktiga att de blev lyckosamma
varenda sekund heller. Om det inte var så att vi levde fem-sex veckor om året och resten av tiden överlevde skulle vårt
samhälle se mycket trevligare ut.
Alla de som har sysselsättning.
Hur många trivs med det de gör åtta till fjorton timmar per dag?
Handen på hjärtat. Gör du det du vill eller är det BARA en födkrok för att betala räkningar och kunna köpa mat?
Är det du gör meningsfullt?

Jag har flera gånger förundrats över hur många arbetsplatser som skyfflar papper från en hög till en annan.
Hur många som arbetar med saker som egentligen inte gör någon som helst skillnad.
Så kan man också arbeta med saker som gör skillnad och då inte kunna betala räkningarna.
Det behöver ju inte vara en sysselsättning där ens arbetsinsats är på liv och död, men det borde ju
sannerligen i vår ålder vara något vi tycker om och trivs med. Jag har fler än en gång slutat arbeta
på arbetsplatser som är rent ut sagt kvävande. Det behöver inte vara så grova saker, som på en av mina
gamla arbetsplatser där jag faktiskt blev regelrätt mobbad av chefen för att jag bodde där jag gjorde och har
en politisk uppfattning som inte stämmer överens med hans.
Nej, det kan vara långt enklare saker än så.
Man får kanske inte växa tillräckligt, man sysslar med arbetssysslor långt under ens kompetens, man har helt fel dresscode,
man får bannor och aldrig beröm, andra tar åt sig äran för jobb man utfört helt utan deras hjälp.
Ja, det finns hur många anledningar som helst att byta till ett annat jobb, eller bara kasta sig ut i det okända utan skyddsnät.

Varför styrs vi då av negativa spiraler istället för positiva?
Man brukar säga att det tar ungefär sex veckor för hjärnan att förstå en förändring.
Det gäller alltså att hålla fast vid ett nytt mål i sex veckor innan man kan utvärdera hur
det går och känns. Det invanda är något vi känner till, hur skevt det än må vara.

De allra flesta jag känner skulle gladerligen sitta och slå sig för bröstet och säga om en kvinna
som blev misshandlad av sin man:
– Hur kunde hon låta det ske? Varför stannar hon? Är hon helt dum i huvudet?
Svaret på detta är naturligtvis: Nej, hon är inte dum i huvudet, men förmodligen har hon en
mycket låg självkänsla. Hon är sannolikt näst intill hjärntvättad av mannen och han lockade in
henne i detta förhållande för flera år sedan och lovade då guld och gröna ängar.
När det kommer till den egna dagliga sysselsättningen gömmer sig samma människor bakom att:
– Det blir väl inte roligare än så här och – Jag gör roliga saker på min fritid istället.
Kanske ska man fundera i banorna att man själv kanske också en gång lockats av en hög lön och av smicker.
Den egna personen fick sig i början kanske en egoboost.
Man var minsann värd mycket i andras ögon. Man byggde sitt självförtroende som en stolt tupp.
Samma människor jobbar livet ur sig för att sedan uteslutande gå in i väggen på ett eller annat sätt.
Man pratar om att se varningsklockorna i tid. Men, hallå där! Varningsklockan är ju där på en gång.
När du inte kan sova på nätterna, när du sliter med oviktiga saker dag ut och dag in utan att det någonsin blir trevligt eller roligt. När du pratar om ditt jobb konstant, som du avskyr. När du Facebookar att chefen är ett pucko. När du gråter på jobbtoan för att du är förbigången. Vad är viktigt i livet?

Jag tittar mest på tv på min fritid, så då vill det sig ju att livet i övrigt är kul och utvecklande.
Alla är bra på något heter det ju och i de flesta fall stämmer det. I andra fall har man en drivkraft
som kanske på sikt kan göra en bra på något.
Dags att göra något åt saken?
Japp! Verkligen.
Glöm aldrig att INGEN människa någonsin på sin dödsbädd önskat att han arbetat mer.
Ingen kvinna heller! Glöm heller inte att vi har barn NU. Snart har de helt egna liv.
Livet går fort.
Glöm inte det heller!