Lugnet efter stormen

Torsdag

Väntar sedan i tisdags på att bli insläppta i New York. Har mellanlandat hos vänner hos gamla vänner. Barnen får så sin bästa Halloween någonsin med kvartersfest och Trick or treats från varje hus i grannskapet. De häpnar över givmildhet och att vuxna här tycker att det är lika viktigt som barnen med Halloween.

Ikväll tar jag mitt första amerikanska yogapass och njuter av att vara i glada, goda vänners lag.

Så berättar New Yorks borgmästare på tv att Marathon blir av och vi får börja planera att resa vidare igen.

Island

Det tar 35 minuter med taxi från hotellet i Kefflavik in till Reykjavik. Landskapet är platt. På den spruckna jordskorpan växer torkat gult gräs.

Staden syns på långt håll likt ett pärlhalsband av tända hus. Före stadens början ligger sommarhusen balanserade på klipporna mot havet.

 

Tre Frakkar heter restaurangen vi fått rekommenderad från dem som var strandsatta här under vulkanmolnet för inte så länge sedan. All sorts god fisk, val och haj står på menyn. 

 

Befolkningen på 320 000 personer har byggt upp ett samhälle mellan Europa och USA. Ekonomin är påväg att försiktigt återhämta sig

och den typiske islänningen är (enl mig) hjälpsam, pratglad och lite filurig.

 

Flighten mot NYC ställs på tisdagen in och servitrisen på hotellet säger: We always get the leftovers.

(Hon syftar naturligtvis på ovädret).

Det blåser småspik, men är ändå strålande sol ute.  Lika märkligt som landet självt är vädret.

 

Väljer mellan att stanna på Island till söndag då första flight går mot NYC, att flyga till Boston dit ovädret kanske kommer sedan, eller till D.C.  Valet är enkelt. D.C var och är alltid hemma. Så är det bara. 

 

Nu mot svavelbad à la Island!

Rapport från stormens öga

Måndag:

Spenderar natten med att surfa runt på olika flygbolag och nyhetssiter.

Funderar över hur stormen och jordbävningarna ska påverka min resrutt. Efter samtal med vänner i Virginia förstår jag att de bunkrat både stearinljus, batterier och vatten. Våra vänner i NYC är strandsatta på hotellet.

Väl på Arlanda är stämningen avvaktande. Flygplatserna stänger på den amerikanska östkusten när incheckningen till Reykjavik är klar. En kvinna med ett spädbarn får reda på att hon inte kommer att få flyga vidare från Island till Boston.

Mot Island. Håller tummarna att jag får fira Halloween i NYC.

 

Flärdfull granskning

På morgon tv pratar man idag om sms språk och hur det kan berika vårt dagliga
skrivna språk. Jag känner mig gammal och trött, men det är väl som med alla nymodigheter:
Jag behöver lite tid…

Mina tankar far iväg till förskräckelsen för tjugo år sedan när jag som hemvändande svensk
från USA insåg hur många ord vi faktiskt lånade från engelskan. Det var så tydligt då.
Sedan trubbades jag, liksom alla andra som lever i Sverige av.

Idag har det tagit sig nya uttryck. Jättestora kanelbullar och enorma kakor. Stormarknader och
shoppingkomplex där man inte hittar för att det är för stort. Kartor och kompass är nödvändigt för
att hitta bilen efteråt. Frågan är bara om det fungerar bättre?

Full i fniss blir jag också över mig själv som använder engelska uttryck idag. Favoritordet är nog
Detox. Detox te, Detox kur. På svenska borde det ju rimligen heta giftutrensning, eller giftavvänjning
men det är ju inget snyggt ord alls. För kanske är det just så; att vi använder orden för att fluffa till vårt eget
ordfattiga och lite trista språk. Vi är kusinen från landet som har rejäla rågummiskor och där borta i det stora
förtrollade landet använder man höga Manolo Blahnik skor istället.

Det kan ju inte vara en slump att vi hellre sett på fyra glamourösa hemmafruar från Wisteria lane i flera år, istället
för svenska Grannfejden. Trots allt är det ju så att vi svenskar också, om än i smyg gillar glamour och flärd.
Det är bara så att vi med vår kultur inte får låtsas om det. Inte ens Christer Lindarw (Sveriges snyggaste kvinna)
får låtsas om det. Han får bara vara tokglamourös på kvällstid i smyg.

Nu får vi ta tag i det här och bejaka vår törst efter flärd. Vi får bläddra i modemagasin istället för att läsa ännu en
hemsk socialrealistisk deckare. Vi får gå på manikyr och köpa sandaletter och snygga handväskor.
Vi får lägga pengar på saker som inte är till hemmet, för det har någonstans på vägen blivit tillåtet i vårt avlånga land.
Att satsa på hemmet är ju att satsa på alla. Att köpa en kudde för åtta hundra är inget konstigt. Ingen särskild sticker ut.
Bara kudden som ligger där och är vacker.

Att satsa på sin egen uppenbarelse är ju inte lika självklart, men ack så nödvändigt. I skuggan av grupp 8 och fulmode
och bekväma träningsoveraller och glipande korta tröjor ska vi nu med gott samvete pynta oss till oigenkännlighet, likt dame Edna;
men kanske ändå inte. Kanske mer likt Lena Olin. Hon är flärd, väl sammansatt till en icke skrämmande helhet. Ett paket av allt
det som vi är dåliga på. Dags att sätta fart, för vi vet inte hur lång tid det kan ta och inte heller hur lång tid vi har på oss.

 

 

Vanans makt är stor

Det har blivit höst.
Nej, säger du det är bara augusti.
Känner i luften att det är höst i alla fall.
Alla har gått tillbaka till sina jobb och förundras över hur det ska gå fram till jul.
Det är så långt som de flesta i min bekantskapskrets kan och orkar ta in i sin planering
och i sitt medvetande just nu.
Man pratar om logistik och att man dragit högsta vinstlotten för att barnen nu alla går i samma skola.
Man slipper köra runt till tre ställen och kan på så vis spara upp till en halvtimma varje dag.
Logistik i all ära, men jag tror att det skulle vara mycket enklare om alla var sysselsatta med saker de gillade att göra.
Då skulle vi nog inte prata om logistik alls. Då skulle inte semestrarna vara så otroligt viktiga att de blev lyckosamma
varenda sekund heller. Om det inte var så att vi levde fem-sex veckor om året och resten av tiden överlevde skulle vårt
samhälle se mycket trevligare ut.
Alla de som har sysselsättning.
Hur många trivs med det de gör åtta till fjorton timmar per dag?
Handen på hjärtat. Gör du det du vill eller är det BARA en födkrok för att betala räkningar och kunna köpa mat?
Är det du gör meningsfullt?

Jag har flera gånger förundrats över hur många arbetsplatser som skyfflar papper från en hög till en annan.
Hur många som arbetar med saker som egentligen inte gör någon som helst skillnad.
Så kan man också arbeta med saker som gör skillnad och då inte kunna betala räkningarna.
Det behöver ju inte vara en sysselsättning där ens arbetsinsats är på liv och död, men det borde ju
sannerligen i vår ålder vara något vi tycker om och trivs med. Jag har fler än en gång slutat arbeta
på arbetsplatser som är rent ut sagt kvävande. Det behöver inte vara så grova saker, som på en av mina
gamla arbetsplatser där jag faktiskt blev regelrätt mobbad av chefen för att jag bodde där jag gjorde och har
en politisk uppfattning som inte stämmer överens med hans.
Nej, det kan vara långt enklare saker än så.
Man får kanske inte växa tillräckligt, man sysslar med arbetssysslor långt under ens kompetens, man har helt fel dresscode,
man får bannor och aldrig beröm, andra tar åt sig äran för jobb man utfört helt utan deras hjälp.
Ja, det finns hur många anledningar som helst att byta till ett annat jobb, eller bara kasta sig ut i det okända utan skyddsnät.

Varför styrs vi då av negativa spiraler istället för positiva?
Man brukar säga att det tar ungefär sex veckor för hjärnan att förstå en förändring.
Det gäller alltså att hålla fast vid ett nytt mål i sex veckor innan man kan utvärdera hur
det går och känns. Det invanda är något vi känner till, hur skevt det än må vara.

De allra flesta jag känner skulle gladerligen sitta och slå sig för bröstet och säga om en kvinna
som blev misshandlad av sin man:
– Hur kunde hon låta det ske? Varför stannar hon? Är hon helt dum i huvudet?
Svaret på detta är naturligtvis: Nej, hon är inte dum i huvudet, men förmodligen har hon en
mycket låg självkänsla. Hon är sannolikt näst intill hjärntvättad av mannen och han lockade in
henne i detta förhållande för flera år sedan och lovade då guld och gröna ängar.
När det kommer till den egna dagliga sysselsättningen gömmer sig samma människor bakom att:
– Det blir väl inte roligare än så här och – Jag gör roliga saker på min fritid istället.
Kanske ska man fundera i banorna att man själv kanske också en gång lockats av en hög lön och av smicker.
Den egna personen fick sig i början kanske en egoboost.
Man var minsann värd mycket i andras ögon. Man byggde sitt självförtroende som en stolt tupp.
Samma människor jobbar livet ur sig för att sedan uteslutande gå in i väggen på ett eller annat sätt.
Man pratar om att se varningsklockorna i tid. Men, hallå där! Varningsklockan är ju där på en gång.
När du inte kan sova på nätterna, när du sliter med oviktiga saker dag ut och dag in utan att det någonsin blir trevligt eller roligt. När du pratar om ditt jobb konstant, som du avskyr. När du Facebookar att chefen är ett pucko. När du gråter på jobbtoan för att du är förbigången. Vad är viktigt i livet?

Jag tittar mest på tv på min fritid, så då vill det sig ju att livet i övrigt är kul och utvecklande.
Alla är bra på något heter det ju och i de flesta fall stämmer det. I andra fall har man en drivkraft
som kanske på sikt kan göra en bra på något.
Dags att göra något åt saken?
Japp! Verkligen.
Glöm aldrig att INGEN människa någonsin på sin dödsbädd önskat att han arbetat mer.
Ingen kvinna heller! Glöm heller inte att vi har barn NU. Snart har de helt egna liv.
Livet går fort.
Glöm inte det heller!

Sommar, sommar, sommar!

 

Hurra!
Äntligen får vi vakna upp till värme igen.
Jag öppnar altandörren varje morgon och njuter av värmen som
strömmar in. Tänk att lite sol kan göra oss så glada och företagsamma.
Ändå är ju hösten min absoluta favoritperiod. Allt börjar på nytt då.
Efter lata sommardagar får allt struktureras upp igen.
Vardagsrutiner och nya friska tag. Lika efterlängtad som vår
och sommar är efter en lång vinter är också hög och klar luft
på hösten.

Våra nya grannar börjar bli högljudda.
De har vuxit till sig så pass att ungarna flyttar vilken dag
som helst nu.
Tänk att jag skulle bli intresserad av fåglar.
Såg att en kompis satt in en webbkamera i sin fågelholk lagom
till att ungarna skulle kläckas. Han kallar det för Big Brother huset.
Behöver jag säga att han jobbar med TV.

Maj månad var minst sagt stressig och det kändes som att ha eld i baken
mest hela månaden. Jag har bestämt att juni ska bli något mer humant
tempomässigt. Det kommer att ske automatiskt eftersom barnens
aktiviteter, utflykter med matsäck och extra jobbrelaterade kvällspass
är mer eller mindre över. Jag gillar ju tempo och tänker att de som inte
gillar tempo måste ha gått under i maj. Kanske låg de och grät på
kvällarna för att de glömt köpa matsäck till morgondagen för veckans
tredje i ordningen; viktiga aktivitet!?
Kanske köpte de istället en pizza på väg till utflykten och struntade i
de outtalade sociala kraven av hemlagat och vackra servetter.
Är det för barnens skull vi duttar med allt detta, eller är det för att vi
är rädda om våra rykten inför andra föräldrar?
Jakten på det perfekta gör kanske att vi tappar fokus på det där
viktiga som jag alltid tjatar om. Detta är inte att förväxla med att jag vill
ha hemsk socialrealism i mitt liv där misär och förödelse är vardagsinslag.

Picture perfect: Barbafamiljen

Nej! Jag vill ha lite av Christer Lindarws Glitter och Glamour.
Jag vill nog, när jag tänker efter ha ganska mycket av den varan…
Massage, fotvård, yoga, friska barn, en man som fortfarande gillar mig.
Det är väl ändå höjden av glamour!?

Ja, helgen bjuder på olika inslag av aktiviteter. Städa, tvätta,
födelsedagskalas, examensmiddag, springlopp för maken –
kanske behöver han en hejjarklack så vi står alla stand by.
Sedan borde jag måla grinden och rensa maskrosor, men det står
längst ner på listan.
Nu: Hänga tvätt!

Bokmingel

Jag går på releseparty av en ny bok.
Tar cykeln, vilket visar sig vara oklokt. Jag vet ju det här sedan förr.
När jag cyklar så blir det lika intensivt som på mina spinningpass.
Det är ju inte meningen, men det är som om benen och hjärnan
tillsammans lever ett eget liv.

-Fortare!, fortare!, skriker tränings-Hitler inuti huvudet.
– Ja, ja, ja!!!!, säger kroppen.

När jag kommer in i lokalen är det varmt. Jag eftersvettas och
tar av mig kavajen, men hinner inte ta ur cykeltofsen ur håret.
Då ber en fotograf vänligt om att få ta en bild.
Känner hur jag i förhållande till mitt sällskap har
antagit ansiktsfärgen grisskär med två tillhörande röda stoppljus
(pms-finnar) bredvid munnen.
Fan, kan det aldrig få vara åtminstonne lite glamoröst i mitt liv?
Nähä då! Här står man och ler lite tafatt. Att avsky sig på bild
har ju alltid varit min lott. Älskar att ta bilder av andra, men
det är som om den absolut fulaste sidan ska visas upp varje gång
det är på tapeten med bildförevigande.
Kort kan sägas att jag på bild:
blundar, visar dubbelhakorna, eller ser bara allmänt konstig ut.
VARJE GÅNG!
Förhoppningsvis behöver de inte bilden av mig
utan kastar den på en gång. I detta läge är det ju tur att jag
inte gjort mig ett namn någonstans. Att jag inte är känd för
allmänheten utan kan få falla i glömska till förmån för alla de
riktiga och viktiga som var där.

Huvudpersonen vid detta bokmingel heter Ann Rosman.
Jag har hört hennes namn förr, men inte läst något av henne.
Detta är hennes tredje bok som heter
Porto Francos Väktare.

När jag sedan hör namnet på hennes första mycket hyllade bok
Fyrmästarens dotter, vet jag att detta är en mycket uppskattad
och duktig författare.

                             

Ann visar sig inte bara vara en duktig författare utan en mycket
inlevelsefull berättare. Hon fullkomligt sprudlar av liv och glädje
över den skatt av researchhemligheter hon verkar ha arbetat upp
under arbetets gång.
Boken då. Jo, den handlar om en nutidshistoria som vävs samman
med en 1700-tals historia om vad som faktiskt (på riktigt) utspelade
sig på Marstrand under denna tid.
Det ska bli ett mycket trevligt nöje att läsa hela historien!

Avtryck

                                
Idag är det hundra år sedan metoden med fingeravtryck
började användas. Ursprunget till alla CSI – serier, deckare
(från Kojak till Morden i Midsommer) kan man också säga.

Vad vore TV utan alla dessa serier?
Ja, förmodligen vore det ännu mer ”underhållningsprogram”
i form av:
Filip o Fredrik slår knut på sig själva, igen och asgarvar eftersom de
är på väg till Asien för en ny omgång av jättekonstiga program betalade
av kanal 5 eller 3 eller som barnen brukar säga:
Vem bryr sig?
Inte jag!

Även någon otäck underhållning borde ju finnas med, men vad?
Nu har vi sett människor som under de senaste femton åren har
haft sex i TV, kräkts, mobbats, suttit på toa, röstat ut varandra och
jag vet inte om det var så mycket roligare än på 70 och 80-talen när
Janne Loffe Carlsson hade sina panelhönor (dansare) och publiken
deltog i olika slags tävlingar. Ofta på tid. Det räckte då och frågan är
om det inte skulle räckt nu också!?
Men det är som om allt ska bli mer och mer spektakulärt. Att det ska
snurra fort och alltid vara värre än förra gången.
Jag gillar husserien från England där två mäklare jagar hus åt kräsna
spekulanter. Jag gillar Ghostwhisperer, som tyvärr slutat sändas.
Det är precis så mycket jag orkar ta in vid 22.00 en vardagkväll.
Tillräckligt långsamt och med handling. Jag gillar också Mythbusters.
(Experiment och myter som testas av två galna amerikaner).
Har kommit på mig själv med att vika tvätt och sortera papper
när House och Grey´s Anatomy är på. Det är ju inte ett speciellt bra
betyg kanske, men så är det.

Så Melodispexivalen:
Melodifläskivalen har enligt mig spårat ur fullständigt med 13 deltävlingar
och 17 östländer som jag knappt visste fanns. Ja! Jag är inskränkt i min
västeuropeiska bubbla. Jag tycker att ryska Tingeling är jättekul och
att det var bättre med en Melodifestival där Schlager var tillåtet och
då juryn som röstade inte fick se deltagarna, bara höra musiken.
Så det så!

             
                                                                            (djur som man får klappa)

Sätter in ett klipp för att hylla andra tvprogram också.

http://www.youtube.com/watch?v=uEJ0j0YnqxI

Vassegoa!

Goda grannar

Vi har fått nya grannar! Flitiga susar de in och ut
med möbler och inreder. De väntar smått snart
och har väl brådis, kan man tro.
Det är ju så viktigt det där med att boa
innan man får barn. Vi håller ju också på att boa,
men för vilken gång i ordninger har jag glömt.
Inga barn ska det bli heller.
Kanske borde jag göra som i USA, dvs helt enkelt
leja bort alltihop. Kruxet är bara att min väninna tar ca
1 miljon per rum… Man får ganska många kuddar och
tvålar för en miljon. Annars kan man ju styla lite mer
sparsmakat själv. Maria Montazami får 400 dollar
(ca 2500 SEK) för ett helt hus av sin mans företag.
Det är helt klart olika.

Mycket tofsar blir det.
Jag vet inte att jag har en endaste tofs. Tror ju mer på
rena ytor och bruksföremål. Ett undantag finns dock.
Nej, två undantag finns dock. Jag har VM i både Buddhor
och orkidéer. När renoveringen är klar finns helt andra idéer
för det här hemmet, men det är då. Tills dess får jag plöja
inredningstidningar och fundera över förvaringsmöjligheter.
Det finns alltid för lite förvaring. Konstigt det där.
Någon Walk in closet som i reklamen blir det inte.

Å andra sidan kommer maken o hans kompisar heller aldrig
att stå och skrika över ett rum fyllt av öl.

Det skulle vara helt andra intressen de skriker för.

Hm… som….vad då?
Sportresultat och anmälningsblanketter till olika
idrottstävlingar, kanske.
Jag behöver ingen walk in closet.
Jag behöver ett piano och en katt.
Sedan är jag nöjd. Kanske två katter så att de kan vara kompisar.
Kan ju dock bli problem förstås, med nya grannen i kombination
med katt.

Efter regn kommer solsken

Saab har hittat en ny partner!
Så än finns det lite hopp för det gamla svenskmärket.
Pang Da heter firman.
Det låter som en god maträtt i mina otränade öron.

– En Yakku Nikku, en sushi och en Pang Da…….

Denna månad är det internationella vinmånaden.
När nu hälften av månaden gått kan det konstateras att jag
tagit uppdraget på allvar och konsumerat både rött och vitt
vid flertalet tillfällen. Rosé är för dem som vill ha huvudvärk!

En ny bekant gav mig tipset att blogga om mode lite mer.
Hon hävdar bestämt att människor nu sedan ett par år
konsumerar mindre i klädväg. Detta eftersom allt inom
mode sett likadant ut de senaste åren. Sedan tunikorna
gjorde entré har inget hänt och har man så tio stycken
i olika färger så använder man dem även år tre.
Detta kan mycket väl stämma. Det som förvånar mig
är att alla gillar samma saker i Sverige.
Längre ner i Europa och i USA finns det så mycket
mer att välja bland. Man behöver egentligen inte ta sig
längre än till Danmark för att kunna välja olika stilar, eller
helt enkelt skapa en egen. Det går där. Det går inte här.
Vi är väl helt enkelt för trendkänsliga i Sverige.
Mest på ont, tycker jag. Det vore roligare om det fanns
fler som Tomas DiLeva som gick i klänning. De gör ju män
i andra länder, men OK där är det kanske just nu inte så
himla ”roligt” även om man har klänning.

Helgen har varit fantastisk, om än på centrifugeringsnivå,
à 2000 varv. Tre ypperligt goda middagar (jag lagade ingen!),
diverse sportprestationer av barn och make. Lunch med
svärföräldrar och flera fotbollsaktiviteter.

Fick ett mail som kallades ”mellan hägg och panik”.
Säger kanske allt om maj som månad. Till och med julhetsen
ter sig sansad. Ändå är det så roliga saker som försiggår.
Skivsläpp, boksläpp, föreläsningar och mingel.
Man får välja noga.
Adjöss!